Christina Moberg har publicerat en debattartikel i Tentakel om Vetenskapsrådets krav på Open Access-publicering och VA-bloggen har kommenterat. Det är en intressant debatt, eftersom båda sidor har helt rätt, även om de är ganska orättvisa. I runda slängar ser det ut så här:
Moberg befarar att kvaliteten på publikationer kommer sjunka med Open Access. Kärnan i hennes kritik är att hon befarar att peer-review-systemet kommer urholkas. Om detta skulle inträffa får man säga att hennes kritik mot Open Access är berättigad, eftersom svenska forskare i så fall skulle vara bundna av VR att publicera i andrahandstidskrifter. Som Open Access-kramare kan PK tänka sig ett antal anledningar till att detta inte kommer att ske. Till att börja med är kvalitetsbedömning av vetenskapliga publikationer reciprok. Det finns massvis av traditionella tidskrifter som också slarvar med sin peer review, men få seriösa forskare bryr sig om dem. Det är rimligt att anta att samma sak kommer inträffa med Open Access-journaler, och det finns en hel del som pekar på att det redan skett. Vidare så, som Moberg själv påpekar "står och faller [vetenskapen] med peer review som förmår skilja vederhäftig forskning från strunt och plagiat." Skulle funktionsduglig peer review hotas skulle forskare (som ibland klarar av att tänka helt själva) tvingas välja mellan att sluta med Riktig Vetenskap eller att Lösa Problemet. Det senare är i princip det enda forskare faktiskt är kompetenta att göra, så man kan gissa hur det kommer sluta, om det alls inträffar. Det mest realistiska, om nu Mobergs worst case inträffar, är att VR kommer göra sig själv irrelevant.
Så till VA-bloggens invändningar mot Open Access, där skribenten Karin "tror att Open Access i och för sig är positivt på många sätt, men att artiklarna inte är skrivna så att den som inte själv är forskare (eller ovanligt insatt) förstår." PK tycker det är ett intressant påstående, eftersom det lämnar en del frågor att besvara.
Till att börja med bör kanske Mobergs påpekande att vetenskap står och faller med sina peer-reviewade artiklar upprepas. Anledningen till detta är att ur praktisk synvinkel är dessa artiklar forskningen. Man kan ompackettera vetenskapliga fynd på många sätt (Oh! Oh! JULKLAPPSTIPS!) men populärvetenskap, seminarier och öppethus-dagar och andra jippon i all ära: De är inte forskning. Vill man göra forskning mer tillgänglig för allmänheten finns exakt två sätt: göra primärkällan mer tillgänglig eller få fler att forska själva (dvs. att sluta vara allmänhet). That's it. Hur mycket PKs labb än är med i vetenskapsradion, skriver debattinlägg, håller öppna föreläsningar riktade till Svensson och välkomnar vem som helst att titta förbi så kvarstår följande: Vetenskap börjar och slutar i peer review, allt annat är dekorationer. Det som inte görs för att blidka en reviewer är inte forskning.
VA-bloggen reser också invändningen att folk faktiskt inte gillar att läsa, utöver att de också är okunniga. Det är en underlig invändning. Det är i och för sig så att bara den som är "ovanligt insatt" kan tillägna sig (t.ex.) PKs nyss utkomna pek, men då bör man också komma ihåg att det nog är lika ovanligt att någon icke-forskare (Hej Mamma!) ens skulle vilja veta vad som står i det. Den smått fantastiske och likaledes populärvetenskaplige författaren David Shenk sade så här om sina böcker:
These are not things that people actually want to read about. They are things that people are interested in -- as in, "Ah, tell me more about information proliferation as you pour me another tall glass of excellent scotch." Being interested is not the same thing as wanting to read a book about something. Trust me on this.
PKs forskningsområde är löjligt komplicerat. Han kan skriva en anständig text eller hålla en ganska kul och förklarande föreläsning om det som många, men inte alla, skulle förstå. Lite titt som tätt har en del ännu bättre pedagoger än PK fått för sig att skriva eller prata på just detta sätt. Affischer har tryckts. Blankare har satts in. The word has hit the street. Resultatet (och det här är vem som helst välkommen att testa, det är ett av många forskare bekräftat resultat) blir att ingen kommer, ingen läser. Ämne spelar ingen roll. Hur pass bra på att prata du är spelar mycket liten roll. I slutänden är den bästa spridaren av vetenskap i Sverige (och detta svider för många forskare) DN och kvällspressen. Det kan låta nedlåtande (även om PK råkar tycka att DNs vetenskapsartiklar faktiskt är bra), men om man ser sig om inom t.ex bloggosfären vad folk har att säga om vetenskap är det med en förstummande hög grad som deras källor är just dessa, Google eller deras egna spekulationer. Forskare är intressanta om de kan bidra med en färgglad film där massvis av spektakulära saker händer, men förklaringen av vad som händer i filmen är både opublicerbar och, i slutänden, ointressant för de allra flesta.
Och detta är helt okej. PK kan i princip ingenting om arkitektur, konsthistoria eller svetsning, utöver det uppenbara faktum att andra människor verkar ha goda skäl att tycka att det är både viktigt och/eller roligt, och det är helt okej att han aldrig kommer få någon slags förståelse av dessa ämnen. Det som är viktigt med VRs krav på Open Access är att om någon faktiskt får för sig att sätta sig in i något så ska det gå. Prenumerationskostnaderna ska inte behöva vara ett hinder för kunskap när svårighetsgraden redan är ett så stort hinder. Vill man, av någon anledning, läsa på (Och jo, Karin, man måste läsa. Är man inte beredd att läsa om vetenskap är det ett sunt antagande att man helt enkelt inte är så himla intresserad i alla fall.) om ett visst ämne har man ett ganska stort jobb framför sig innan man kommit till forskningsfronten, så det är en mycket bra sak att allmänheten i alla fall inte ska behöva punga ut med särtryckskostnader eller bo i en universitetsstad.
