Uppdatering om Phelps minnesstudie

Under helgen har studien om modulering av minnen PK skrev om i fredags börjat dyka upp lite varstans. Först dök den upp i Neuroethics at the Core, där man totalt missat poängen med studien och lägger fram följande invändning:

But the interesting question from the perspective of neuroethics is this: does it really make the process of therapeutic forgetting any less worrisome when the manipulation is behavioural rather than pharmacological? I would suggest that many people would say yes. Certainly the issue of safety is sidestepped, but I suspect that this is not the essence of most people’s concerns. Rather, I believe that we have an aversion to using chemicals to manipulate our brains [...] while we seem rather comfortable with manipulating our brains by behavioural measures. One plausible hypothesis is that the behavioral manipulation somehow seems more natural to us. But as any keen observer of neuroscience knows (and indeed, as the reconsolidation hypothesis demonstrates), every experience that we have changes the underlying chemical makeup of our brains. So is it so different after all?

Nu är PK inte etiker, men kärnan i argumentet verkar vara att eftersom hjärnan gör sina hjärngrejer i egenskap av kemisk maskin är all påverkan av den att likställa med farmakologisk påverkan, eftersom den är kemisk. Cirkulära argument är cirkulära. Finns det något stimulus alls som inte diskvalificeras av det här resonemanget? Neuroethics at the Core länkar dock till en intressant artikel i Vanderbildt Law Review (PK gör juridik, yo!) där följande stycke dyker upp:

There is little evidence so far as to how much, if at all, propranolol affects the informational content of traumatic memories formed before the drug is consumed. Assume, however, that propranolol or a future memory-dampening drug dampens both informational and emotional aspects of memories. If a witness to a recent gruesome crime uses such a drug, it will have two effects: First, it will ease the witness’s suffering and help him resume a normal life. Second, it will reduce the socially-valuable information contained in the witness’s memories—information that may be vitally important to prosecuting the perpetrator and protecting others from harm. These two effects reveal a tradeoff that memory dampening may pose between our individual autonomy interests in controlling what happens to our bodies103 and society’s interest in preserving evidence that benefits others.

Ett par saker är slående med ovanstående citat. Det första är förstås att jurister bör hålla sig till juridik. Någon som tror att det är svårt att får minnen att försvinna, eller att detta ligger någonstans i framtiden, bör kanske överväga att inte skriva om neurofysiologi. Det andra är att det antas att emotionella minnen skulle försvinna tillsammans med deskriptiva sådana, som bieffekt eller med avsikt. Det finns ingen egentlig anledning till att koppla ihop de två, så ett lika relevant exempel hade varit ett medel som tar bort emotionella aspekter av minne och som ger folk parkinsons sjukdom eller gör dem färgblinda. Eller lär dem tango. Varför är det alltid samhällsvetare och filosofer som får bestämma vad som är relevanta metaforer för hjärnforskning?

Även Metro har skrivit ett par rader om studien, vilket kan summeras med chockrubrik, vitsar om att supa bort sina bekymmer och att, till skillnad från DN, totalt missförstått vad studien handlar om eller vetenskapen bakom den. Jag ska sluta gnälla på våra morgontidningar.

Priset för mest originella post om Phelps studie får i alla fall den här snubben. Det är något om hjärnimplantat och att ersätta minnen och datorer som läser folks tankar som jag misstänker framstår som fullständigt logiskt i exakt en persons huvud, men det enda som spelar någon roll är den helt geniala frisyren.