Open Access är för allmänhetens skull - också

(Alternativ titel: It so totally is! Neener, neener!)

Christina Moberg har publicerat en debattartikel i Tentakel om Vetenskapsrådets krav på Open Access-publicering och VA-bloggen har kommenterat. Det är en intressant debatt, eftersom båda sidor har helt rätt, även om de är ganska orättvisa. I runda slängar ser det ut så här:

Moberg befarar att kvaliteten på publikationer kommer sjunka med Open Access. Kärnan i hennes kritik är att hon befarar att peer-review-systemet kommer urholkas. Om detta skulle inträffa får man säga att hennes kritik mot Open Access är berättigad, eftersom svenska forskare i så fall skulle vara bundna av VR att publicera i andrahandstidskrifter. Som Open Access-kramare kan PK tänka sig ett antal anledningar till att detta inte kommer att ske. Till att börja med är kvalitetsbedömning av vetenskapliga publikationer reciprok. Det finns massvis av traditionella tidskrifter som också slarvar med sin peer review, men få seriösa forskare bryr sig om dem. Det är rimligt att anta att samma sak kommer inträffa med Open Access-journaler, och det finns en hel del som pekar på att det redan skett. Vidare så, som Moberg själv påpekar "står och faller [vetenskapen] med peer review som förmår skilja vederhäftig forskning från strunt och plagiat." Skulle funktionsduglig peer review hotas skulle forskare (som ibland klarar av att tänka helt själva) tvingas välja mellan att sluta med Riktig Vetenskap eller att Lösa Problemet. Det senare är i princip det enda forskare faktiskt är kompetenta att göra, så man kan gissa hur det kommer sluta, om det alls inträffar. Det mest realistiska, om nu Mobergs worst case inträffar, är att VR kommer göra sig själv irrelevant.

Så till VA-bloggens invändningar mot Open Access, där skribenten Karin "tror att Open Access i och för sig är positivt på många sätt, men att artiklarna inte är skrivna så att den som inte själv är forskare (eller ovanligt insatt) förstår." PK tycker det är ett intressant påstående, eftersom det lämnar en del frågor att besvara.

Till att börja med bör kanske Mobergs påpekande att vetenskap står och faller med sina peer-reviewade artiklar upprepas. Anledningen till detta är att ur praktisk synvinkel är dessa artiklar forskningen. Man kan ompackettera vetenskapliga fynd på många sätt (Oh! Oh! JULKLAPPSTIPS!) men populärvetenskap, seminarier och öppethus-dagar och andra jippon i all ära: De är inte forskning. Vill man göra forskning mer tillgänglig för allmänheten finns exakt två sätt: göra primärkällan mer tillgänglig eller få fler att forska själva (dvs. att sluta vara allmänhet). That's it. Hur mycket PKs labb än är med i vetenskapsradion, skriver debattinlägg, håller öppna föreläsningar riktade till Svensson och välkomnar vem som helst att titta förbi så kvarstår följande: Vetenskap börjar och slutar i peer review, allt annat är dekorationer. Det som inte görs för att blidka en reviewer är inte forskning.

VA-bloggen reser också invändningen att folk faktiskt inte gillar att läsa, utöver att de också är okunniga. Det är en underlig invändning. Det är i och för sig så att bara den som är "ovanligt insatt" kan tillägna sig (t.ex.) PKs nyss utkomna pek, men då bör man också komma ihåg att det nog är lika ovanligt att någon icke-forskare (Hej Mamma!) ens skulle vilja veta vad som står i det. Den smått fantastiske och likaledes populärvetenskaplige författaren David Shenk sade så här om sina böcker:

These are not things that people actually want to read about. They are things that people are interested in -- as in, "Ah, tell me more about information proliferation as you pour me another tall glass of excellent scotch." Being interested is not the same thing as wanting to read a book about something. Trust me on this.

PKs forskningsområde är löjligt komplicerat. Han kan skriva en anständig text eller hålla en ganska kul och förklarande föreläsning om det som många, men inte alla, skulle förstå. Lite titt som tätt har en del ännu bättre pedagoger än PK fått för sig att skriva eller prata på just detta sätt. Affischer har tryckts. Blankare har satts in. The word has hit the street. Resultatet (och det här är vem som helst välkommen att testa, det är ett av många forskare bekräftat resultat) blir att ingen kommer, ingen läser. Ämne spelar ingen roll. Hur pass bra på att prata du är spelar mycket liten roll. I slutänden är den bästa spridaren av vetenskap i Sverige (och detta svider för många forskare) DN och kvällspressen. Det kan låta nedlåtande (även om PK råkar tycka att DNs vetenskapsartiklar faktiskt är bra), men om man ser sig om inom t.ex bloggosfären vad folk har att säga om vetenskap är det med en förstummande hög grad som deras källor är just dessa, Google eller deras egna spekulationer. Forskare är intressanta om de kan bidra med en färgglad film där massvis av spektakulära saker händer, men förklaringen av vad som händer i filmen är både opublicerbar och, i slutänden, ointressant för de allra flesta.

Och detta är helt okej. PK kan i princip ingenting om arkitektur, konsthistoria eller svetsning, utöver det uppenbara faktum att andra människor verkar ha goda skäl att tycka att det är både viktigt och/eller roligt, och det är helt okej att han aldrig kommer få någon slags förståelse av dessa ämnen. Det som är viktigt med VRs krav på Open Access är att om någon faktiskt får för sig att sätta sig in i något så ska det gå. Prenumerationskostnaderna ska inte behöva vara ett hinder för kunskap när svårighetsgraden redan är ett så stort hinder. Vill man, av någon anledning, läsa på (Och jo, Karin, man måste läsa. Är man inte beredd att läsa om vetenskap är det ett sunt antagande att man helt enkelt inte är så himla intresserad i alla fall.) om ett visst ämne har man ett ganska stort jobb framför sig innan man kommit till forskningsfronten, så det är en mycket bra sak att allmänheten i alla fall inte ska behöva punga ut med särtryckskostnader eller bo i en universitetsstad.

Samhall och ätpinnar

Det finns få saker som är så tillfredställande som att släppa lös en riktigt värdelös vetenskaplig artikel på en grupp intet ont anande forskare och njuta av kaoset som följer. PK kan vid ett eller två tillfällen ha gjort sig skyldig till denna synd. Rätt ofta handlar det om en artikel från Medical Hypotheses.

För att förtydliga, MH är inte en vetenskaplig tidskrift i ordets rätta bemärkelse, i och med att den saknar peer review och publicerar artiklar som oftast helt saknar faktiska resultat, utan enbart spekulationer. På sin hemsida beskriver tidskriften sig så här:

Medical Hypotheses takes a deliberately different approach to review: the editor sees his role as a 'chooser', not a 'changer', choosing to publish what are judged to be the best papers from those submitted. The Editor sometimes uses external referees to inform his opinion on a paper, but their role is as an information source and the Editor's choice is final. The papers chosen may contain radical ideas, but may be judged acceptable so long as they are coherent and clearly expressed. The authors' responsibility for the integrity, precision and accuracy of their work is paramount.

Det som byggt tidskriftens rykte är alltså dessa "radikala idéer", vilket allt som oftast är en omskrivning för stolliga fantasier. Det finns antagligen mer än en skribent som skrattat gott när han eller hon skickat in ett bidrag. På det stora hela liknar den Annals of Improbable Research eller Journal of Irreproducable Results, med undantaget att det finns de som tar MH på allvar. Det är nu det börjar bli knepigt.

Det började i höstas när ett stort antal av världens ledande AIDS-forskare publicerade ett öppet brev där de krävde att MH skulle avlistas från MEDLINE, den databas där all forskning som kan tänkas spela någon roll inom medicin läggs upp. Anledningen var främst att MH på senare tid blivit en megafon för den rörelse som fortsätter förneka kopplingen mellan HIV och AIDS, vilket både saknar vetenskaplig grund och orsakat mycket lidande i tredje världen där vissa regeringar valt att följa förnekarnas linje.

Det hela skruvades upp ett snäpp när Pharyngula till slut valde att publicera en sågning av en artikel från MH skriven av editorn själv. Artikeln i fråga innehöll denna lite smått geniala idé:

If technologies are devised which can conveniently and safely engineer genes causal of spiritual and religious behaviours, then people may become able to choose their degree of religiosity or spiritual sensitivity. For instance, it may become possible to increase the likelihood of direct religious experience - i.e. 'revelation'

Att bli sågad på en av nätets populäraste bloggar var mer än editorn var bered att bjuda på och snart var ordkriget igång.

Snabbspola till idag.

Av någon anledning har denna artikel från 2006 börjat snurra runt på nätet. Eftersom PK älskar udda artiklar blev han förstås tvungen att läsa den och han blev inte besviken. Han har sett artiklar som bevisar Guds existens (det finns många). Han har en om en ung man som drabbats av spontant pneumothorax när han var ute och körde motorcykel. PK har en utskrift av en artikel som förklarar den fysiologiska mekanism som ligger bakom drakars förmåga att spruta eld.

Detta är den dummaste artikel han sett. Den mest rasistiska. Den är inte på skämt. I give you:

Down subjects and Oriental population share several specific attitudes and characteristics
[...]
Some attitudes and any daily habitus observed in Down subjects, recall those of the oriental population.

Yes box. Ostasiater och personer med downs syndrom; inte så olika. Författarna går igenom ett antal drag som delas mellan de två grupperna, bland vilka de minst förolämpande detaljerna är de "apliknande händerna" och att de gillar att duka upp många små rätter på bordet vid måltider, men kronan på verket är följande:

The tendencies of Down subjects to carry out recreative–reabilitative activities, such as embroidery, wicker-working ceramics, book-binding, etc., that is renowned, remind the Chinese hand-crafts, which need a notable ability, such as Chinese vases or the use of chop-sticks employed for eating by Asiatic populations.

Sug på den en stund. Personer som jobbar på Samhall är typ asiater. För det är typ som att äta med pinnar.

Typ.

PK kommer aldrig bli insläppt i lunchrummet igen.

EEG är så nittonhundratal

Dags för en stund med alla akademikers favoritsällskapslek: Att racka ner på andra akademiker.

EEG. (Konstpaus för att låta PK dra ett dramatiskt andetag.) Det går att mäta en viss grundläggande hjärnverksamhet med skalpelektroder, och om man inte har för höga krav kan man använda mätningarna till att göra vissa mycket enkla grejer. That's it. Det var en nyhet på 1920-talet och har inte utvecklats nämnvärt det senaste halvseklet. Kan vi snälla komma över det nu?

Så. Mycket bättre. Hur som helst verkar det råda inflation på att bli oproportionerligt imponerad av EEG på sistone. EEG-spel för alla de gamers därute som är trötta på praktiska spelkontroller. Time Magazine rankade nyligen Twitter med EEG som årets nionde viktigaste innovation. För att förtydliga, så är alltså årets nionde viktigaste innovation att koppla en femtio år gammal grunka till en PC och skriva en mening som mycket enklare hade kunnat skrivas med en annan gammal uppfinning, tangentbordet. (Till Times försvar bör påpekas att de rankar det elektroniska ögonimplantatet (en mycket tuff och på många sätt revolutionerande grunka inom sitt fält) som nummer tio.

Via den transhumanistiska bloggen Människaplus har detta dykt upp:



Till skillnad från den jämngrå EEG-massan gör forskarna i filmsnutten i alla fall ett ganska intressant påstående: Att de lyckats koppla ihop två hjärnor direkt. Synd bara att det inte är vad de gjort. De har låtit en person skicka en EEG signal till en dator som producerar ett visuellt stimuli för en annan person, som förstås ger utslag på ett EEG det med. *tumbleweed*

I brist på glass har PK letat reda på följande filmsnutt för att det här inte ska förvandlas till ett renodlat gnällinlägg. Mina damer och herrar, ett gäng galna australiensare:



Läskig musik: Check. Absurt invecklad elektronik: Check. Bilder på ögon som är uppspärrade så mycket att det måste vara obekvämt: Check.

Uppdatering om Phelps minnesstudie

Under helgen har studien om modulering av minnen PK skrev om i fredags börjat dyka upp lite varstans. Först dök den upp i Neuroethics at the Core, där man totalt missat poängen med studien och lägger fram följande invändning:

But the interesting question from the perspective of neuroethics is this: does it really make the process of therapeutic forgetting any less worrisome when the manipulation is behavioural rather than pharmacological? I would suggest that many people would say yes. Certainly the issue of safety is sidestepped, but I suspect that this is not the essence of most people’s concerns. Rather, I believe that we have an aversion to using chemicals to manipulate our brains [...] while we seem rather comfortable with manipulating our brains by behavioural measures. One plausible hypothesis is that the behavioral manipulation somehow seems more natural to us. But as any keen observer of neuroscience knows (and indeed, as the reconsolidation hypothesis demonstrates), every experience that we have changes the underlying chemical makeup of our brains. So is it so different after all?

Nu är PK inte etiker, men kärnan i argumentet verkar vara att eftersom hjärnan gör sina hjärngrejer i egenskap av kemisk maskin är all påverkan av den att likställa med farmakologisk påverkan, eftersom den är kemisk. Cirkulära argument är cirkulära. Finns det något stimulus alls som inte diskvalificeras av det här resonemanget? Neuroethics at the Core länkar dock till en intressant artikel i Vanderbildt Law Review (PK gör juridik, yo!) där följande stycke dyker upp:

There is little evidence so far as to how much, if at all, propranolol affects the informational content of traumatic memories formed before the drug is consumed. Assume, however, that propranolol or a future memory-dampening drug dampens both informational and emotional aspects of memories. If a witness to a recent gruesome crime uses such a drug, it will have two effects: First, it will ease the witness’s suffering and help him resume a normal life. Second, it will reduce the socially-valuable information contained in the witness’s memories—information that may be vitally important to prosecuting the perpetrator and protecting others from harm. These two effects reveal a tradeoff that memory dampening may pose between our individual autonomy interests in controlling what happens to our bodies103 and society’s interest in preserving evidence that benefits others.

Ett par saker är slående med ovanstående citat. Det första är förstås att jurister bör hålla sig till juridik. Någon som tror att det är svårt att får minnen att försvinna, eller att detta ligger någonstans i framtiden, bör kanske överväga att inte skriva om neurofysiologi. Det andra är att det antas att emotionella minnen skulle försvinna tillsammans med deskriptiva sådana, som bieffekt eller med avsikt. Det finns ingen egentlig anledning till att koppla ihop de två, så ett lika relevant exempel hade varit ett medel som tar bort emotionella aspekter av minne och som ger folk parkinsons sjukdom eller gör dem färgblinda. Eller lär dem tango. Varför är det alltid samhällsvetare och filosofer som får bestämma vad som är relevanta metaforer för hjärnforskning?

Även Metro har skrivit ett par rader om studien, vilket kan summeras med chockrubrik, vitsar om att supa bort sina bekymmer och att, till skillnad från DN, totalt missförstått vad studien handlar om eller vetenskapen bakom den. Jag ska sluta gnälla på våra morgontidningar.

Priset för mest originella post om Phelps studie får i alla fall den här snubben. Det är något om hjärnimplantat och att ersätta minnen och datorer som läser folks tankar som jag misstänker framstår som fullständigt logiskt i exakt en persons huvud, men det enda som spelar någon roll är den helt geniala frisyren.

Fear extinction i DN

Efter en dags misslyckade labbar och oenigheter med hr. Professorn råkade PK igår kväll snubbla över DN vetenskaps senaste artikel. (DN, allt är förlåtet. Bär mina barn.) Om man bortser från den efterblivna rubriken (Hett tips: att haussa en studie med motiveringen att den visat att "hjärnan kan omprogrammeras" är inte så lyckat, med tanke på att det är ett organ vars definierande egenskap är att kunna omprogrammeras.) så rapporterar den inte bara om något PK tycker är intressant, den är rätt välskriven också.

Lång historia kort:För ett par år sedan råkade man mer eller mindre av en slump upptäcka att en av de äldsta kärlmedicinerna på marknaden också kan blockera skräckupplevelser förknippade med traumatiska minnen. Stor uppståndelse, spännande djurförsök, osv. Nu har en forskargrupp i New York upprepat effekten på människa utan att använda några läkemedel. Genom att lära försökspersoner att vara rädda för ett stimulus genom att para det med elstötar. De försökspersoner som fick utsläckningsträning (dvs. stimulus utan stötar) tio minuter efter den första träningen försvann rädslan. De som fick utsläckningsträning sex timmar senare visade inte samma effekt.



Intressant om effekten visar sig vara rubust. Så fort våra associativ inlärnings-personer lagt av med att ha svininfluensa (ett jävla osätt) måste PK fråga dem vad de tycker.

Årets klagomål på Nobelstiftelsen

Eftersom det snart är dags att dela ut Nobelpris är det också högsäsong för att göra politik av utdelningen. Analytical Chemistry publicerade en debattartikel om kemiprisets vara eller icke vara för ett tag sedan, men antog en ganska förlåtande hållning:

[The] Nobel Prizes continue to play an important role in science and society by providing a dependable platform for the mass media to discuss basic science. [...] Each chemistry prize, in turn, brings a subdiscipline within the field to the attention of all chemists.

På det stora hela tonar författaren ner de sedan länge färdigältade sanningarna om att svårbegriplig vetenskap är svår att begripa och den i grunden underliga idén med ett pris för vetenskap. Kanske sant, men inte lika underhållande som förra årets kritik av att användbarheten hos fynd som inbringat Nobelpris verkar sjunka:

Other extremely beneficial inventions for mankind, such as the paper clip or the condom, did not receive the Nobel Prize and likely never will. This is mainly due to the fact that physics does not consider them to be part of its field.

Lyckligtvis finns Djurens Rätt, som genom ett samarbetsorgan skrivit ett öppet brev till Nobelstiftelsen. Klagomålet består i att enbart framgångshistorier uppmärksammas med priset, vilket de anser mörkar antalet djur som sätter livet till i misslyckade djurförsök. Självklart bifogas en lista med krav på Nobelstiftelsen, vilket är helt rimligt med tanke på hur villig den har varit att tillmötesgå krav i det förflutna (Hej på dig, Astrid Lindgren!):

The ECEAE urge the Nobel Foundation to put ethics on the agenda, by:
1. Including an ethical discussion about animal experimentation when investigating possible
candidates (mainly applicable to the Prize for Physiology and Medicine)
2. Facilitating development and use of alternatives by forming a new body under the Nobel
Foundation, with the purpose of acknowledging and awarding non animal methods.

Djurens Rätt har också gått ut med en press release. Man får anta att det är mer gem-och-kondomforskning DR efterlyser, men det är inte helt lätt att förstå vad de vill (bortsett från att djurförsök är dåligt, dårå). Det är lättare att peka på vad man inte gillar än att föreslå något bättre.

Vilket för oss till Conservapedia. Ge priset retroaktivt till Ronald Reagan!

Och lite Brain-Machine Interface...

Det ser ut som Smarthand-folket i Lund har fått konkurrens:



Handen i fråga ser påtagligt likartad ut. Skulle vara roligt att veta om det är samma eller om det finns något slags sammarbete. Uppdaterat: PK har frågat. Det är samma hand.

Hur som helst: Yeay BMI.

Lite autism, lite fysiologi, lite vaccin

Det verkar vara en del ståhej (t.ex. här)kring en artikel om place-celler i hippocampus som presenterades på SFN i Chicago. Samtidigt är folk på PKs labb alldeles till sig över en ny bildbehandlingsmetod med det genomamerikanska namnet STORM som också presenterades på SFN. Den senare innehåller till och med det superintressanta prefixet nano. Hur intressanta dessa två artiklar än är så tycker PK ändå att det bästa som kommit från SFN i år är resultat som presenterades på SFN 2008 i Washington.

Giacomo Rizzolatti har pratat sig varm om sina spegelneuron ett tag nu, och förra året var det dags för storföreläsning om hans nya favorithypotes, att dessa på något sätt är inblandade i tillstånd på autismspektrat. Under året har artiklar (t.ex. denna och denna) börjat dyka upp med resultaten han baserade detta på. Så pass att han nu gått ut med en review och sammanfattar det så här:

According to this new mirror hypothesis on the neural
basis of the autistic deficit in understanding others, there is
a dissociation, in autism, between the capacity to understand
the what of an action (carried out by the basic mirror
neurons mechanism) and the why of it[.]

På autismfronten har för övrigt ytterligare en artikel som förkastar sambandet med MMR-vaccin kommit ut, men det lär inte ändra så mycket i den debatten. Roligare då att läsa Rizzolattis och andras försök att få in lite kausalitet i ämnet, samt för den delen den färska motreaktionen mot spegelneuronbegreppet i människor (t.ex. här). Sedär. En vetenskaplig debatt om autism.

På mobilfronten intet nytt

DN skriver idag om en ännu opublicerad studie som lär visa att mobiltelefoner inte är så farliga. Inte så överaskande, med tanke på den totala avsaknaden av kausalitet och de ytterst klena fynd alarmisterna pekat på hittills, kan man tänka sig. I väntan på att artikeln kommer ut kan man söka sig till samma forskares review i Epidemiology.

Overall the studies published to date do not demonstrate an increased risk within approximately 10 years of use for any tumor of the brain or any other head tumor. Despite the methodologic shortcomings and the limited data on long latency and long-term use, the available data do not suggest a causal association between mobile phone use and fast-growing tumors such as malignant glioma in adults (at least for tumors with short induction periods). For slow-growing tumors such as meningioma and acoustic neuroma, as well as for glioma among long-term users, the absence of association reported thus far is less conclusive because the observation period has been too short.

Nu är det bara att luta sig tillbaka och invänta anklagelserna om att hon är köpt av industrin.

Alzheimers vid kraftledningar?

PK hade tänkt skriva något om Times lista över årets bästa innovationer, men råkade begå misstaget att bläddra i Metro. Där rapporteras om att en forskargrupp från Basel hittat ett samband mellan Alzheimers sjukdom och kraftledningar. Orsaken är att ett företag i Göteborg bjudit in artikelförfattaren till Sverige för att hålla en föreläsning på ämnet. (En synnerligen dyr sådan. Det är lönsamt att skrämmas.) Så här påas evenemanget:

Martin Röösli just har genomfört en stor studie i Schweiz som visar på en ökad risk för Alzheimers sjukdom för de som bor nära kraftledningar. För första gången i Sverige presenteras denna viktiga studie. Man har i tidigare studier funnit en ökad risk för Alzheimer hos yrkesgrupper med magnetfältsexponering, men detta är den första studien i världen som undersöker boende vid kraftledningar och Alzheimers.

Det låter ju farligt. Artikeln i Metro upplyser oss om att det är dubbelt så hög risk att dö av Alzheimers om man bor mer än 15 år inom 50 meter från en kraftledning. Låt oss titta närmare på det påståendet:

(Länk till artikeln.)


Holy statistical significance, Batman! Det är dubbelt så hög risk att dö av MS om man bor 200 meter från en kraftledning än om man bor mindre än 50 meter därifrån! Och risken att drabbas av ALS minskar med 27% om man bor nära en kraftledning! Eller... Erm... Ja.

Foliehatt på.

Impopulärvetenskap

Ibland måste PK lägga ner den fantastiskt intressanta artikeln om oscillerande parvalbuminceller han var alldeles fantastiskt nöjd med att få läsa ifred tack så mycket för att kolla sin mail. Har han tur är det bara spam eller någon som vill låna labbgrejer. I värsta fall är det något som kräver ett svar eller någon annan form av ansträngning. Dessa värsta fall kan PK nästan alltid tacka fakultetsadministrationen för.

Så. Någon har bestämt sig för att vi behöver lära oss skriva populärvetenskapligt. Bättre, bör kanske tilläggas. Redan när man först blir antagen som doktorand måste man skriva en populärvetenskaplig beskrivning av sitt projekt, så det finns ingen svensk forskare som kommer undan. Att skriva för allmänheten om vetenskap är dock en fråga som hela tiden dyker upp, t.ex. nyligen genom den s.k. Lundadeklarationen där EU:s medlemsländer bl.a. kräver ”ökade ansträngningar för att föra ut vetenskapen till allmänheten”. I samma veva gick Vetenskapsrådet ut och krävde att alla forskningsresultat som bekostats med allmänna medel publiceras med Open Access. (På föreningen Vetenskap och Allmänhets i övrigt mycket trevliga blogg satte ihop man de två händelserna till en och ondgjorde sig över att VR inte tydligare krävde populärvetenskapliga publiceringar.) Det där med att föra ut vetenskap till allmänheten ligger alltså i tiden.

Tillbaka till mailet. Avsändaren, som får förbli anonym, bifogade bland annat en liten text med instruktioner och tips om hur man skriver populärvetenskapligt. Detta ut en journalists eller pressvetares synvinkel. Nu är PK inte själv någotdera, men han tycker sig se ett mönster bland alla förmanande föreläsare, PM-skrivare och pekpinnar om populärvetenskap som riktas hans väg. De kommer aldrig från någon som själv forskat.

Eller, för att citera instruktionerna i mailet: ”Vill du skriva populär vetenskap eller populärvetenskap? Jag föreslår att du satsar på det första.” (Fritt översatt från engelska, bör kanske påpekas.) ”Försök beskriva din forskning med tjugo ord, sedan tio och till slut fem.”

Det här sätter fingret på problemet med vetenskaplig kommunikation till allmänheten. Ovanstående råd är nämligen lysande om man vill bli läst, men usla om det spelar roll vad man vill ha läst. Nu råkar PK vara ganska äregirig och sugen på uppmärksamhet, så helt klart kommer han att använda sig av dessa och andra råd för att skapa uppmärksamhet kring sina forskningsresultat (som är fantastiska och speciella och gjorda av regnbågar och kramar, förstås). Men frågan är vad någon annan än mig tjänar på det. Det kan vara värt att påpeka att alla populärvetenskapskramare där ute hela tiden kommer tillbaka till att det är för allmänhetens skull den behövs. Problemet är bara att inget forskningsprojekt kan sammanfattas med fem ord utan att bli nonsens. (Den som inte tror mig kan försöka motbevisa mig genom att ta två konkurrenter i ett vetenskapligt fält och beskriva vad som skiljer dem åt med fem ord.) Vad har folk för nytta av nonsens?

En som funderat på det här är David Shenk, som skrivit flera kritikerrosade böcker om så vitt skilda ämnen som informationsbehandling, schack och genetik. Han höll nyligen en föreläsning om att skriva populärt om vetenskap på Brown University och för oss dödliga som inte var där har den nyligen dykt upp på nätet. Han illustrerar problemet så här:

A few years ago, I was booked on "Good Morning America" to talk about my chess book, and one of the producers noticed that my previous book had been about Alzheimer's disease. So I get there at 5 in the morning, one thing leads to another, and before I go on, I see on the TV in the green room that they're teasing the interview by asking, "Can Chess Prevent Alzheimer's disease?"

Ovanstående är alltså exemplarisk populärvetenskap om PK ska tro sin inkorg. Någon på ABC News lyckades sammanfatta inte bara en utan två böcker i fem ord. Inte särskilt sanningsenligt, men onekligen tilltalande. Antagligen populärt. Enligt Shenk kan problemet med att skriva populärt om vetenskap sammanfattas så här: Vetenskap är svårt och folk vill verkligen, verkligen inte läsa om det. Det kan låta lite hårt, men är egentligen exakt samma sak som alla andra säger. Det är en sak att vara intresserad av vetenskap och en helt annan att behöva lägga flera timmar på att ta reda på vad det man är intresserad av är eller hur det fungerar. PK gillar t.ex. DC Comics nya Batwoman, men har inte lagt ner så stor möda på att ta reda på hur det där med spandexkläder fungerar. (Eller jo, okej, det har han visst. Men ni fattar.) Det finns en skillnad mellan att skriva om något (som många kanske tycker är intressant) och att verkligen beskriva det. De allra flesta journalister som skriver om Zlatan brukar hoppa över vad det är som gör honom till en bra fotbollsspelare och skriva hur många mål han gjort, om han blev utbytt, osv. Inte helt oviktigt är kanske att det inte är Zlatan som skriver om Zlatan, utan en journalist. Denne är, i bästa fall, både intresserad och kunnig vad gäller fotboll. Är det någon som tror att ens de bästa vetenskapsjournalisterna därute är kapabla att själva förstå sig på vad de skriver om? (PK skulle vilja peka på hur underbart fel det kan bli, genom att hänvisa till vad som antagligen måste vara den roligaste press releasen på mycket länge.)

De allra flesta svenska universitet håller sig med populärvetenskapliga beskrivningar av alla sina forskargrupper. Fynd rapporteras regelbundet i form a press releaser om de är anmärkningsvärda, även om de flesta tidningsredaktioner kastar dem direkt i korgen. Om det är någon som har ett konkret förslag på något annat som ska göras så finns det nog många forskare som skulle vilja veta.

I hope someday I will write about something inherently exciting -- like naked people, or astronauts, or naked astronauts. That will be fun. People will want to read that.

But so far, I've written about stuff like information overload, software design problems, degenerative brain disease, university ownership of science patents, how DNA translates into proteins . . . and chess.

Kan vi bygga en hjärna?

PK har spenderat helgen med att försöka få grepp om fotostimulering och ChR2-kanaler. Utav bara farten råkade han snubbla in på något roligt (något annat som också var roligt, alltså). Lite bakgrund:

För ungefär ett år sedan satt PK igenom en föreläsning av Sean Hill från the Blue Brain Project. Han använde ord som awesome, fantastic och ground breaking väldigt ofta, dvs. han var en i stort sett genomsnittlig amerikan. Anledningen till hyperbolerna är att BBP anser sig vara på väg att bli de första som skapar en konstgjord hjärna.

Det är inte så svårt att förstå varför det är en lockande tanke. Hjärnan gör det den gör i form av elektriska signaler och dessa har den bedrägliga egenskapen att nästan (”nästan” är ett farligt ord) gå med på att organisera sig i ett binärt system. Raymond Kurzweil är kanske den som mer än någon annan gjort sig ett namn genom att utlova att neuron ska ersättas med transistorer. Det fina med ett sådant löfte var att det i vissa bemärkelser redan var uppfyllt redan när han gjorde det, så han riskerade inte att behöva ha fel. Hur pass profetisk han kommer bli kvarstår att se.

Hur som helst, åter till Blue Brain Project. De har lyckats lägga vantarna på ett examplar av IBMs superdator Blue Gene. (Åh! Jag fattar. Blue gene. Blue brain. Fyndigt där.) Genom att använda Henry Markrams mycket detaljerade kunskaper om hur neuron i senoriska kortex beter sig har de byggt modeller av nervceller ner på jonkanalnivå. Av dessa byggde de en modell av en kortikal kolumn, dvs. ungefär 0.5 x 1.5 mm av en hjärna. Det visades många färgglada datoranimeringar av celler som pratade med varandra under den här föreläsningen.

Efteråt var det ingen som hade förstått vad poängen med hela härligheten skulle vara.
-Att simulera en neokortikal kolumn är som att simulera hur ett racket slår en pingisboll på kvantnivå.
-Jag tyckte han sa att de skulle gå vidare till att simulera hela neokortex?
-Jaha. Som att simulera JO Waldner på kvantnivå då.

Så. Hur mycket PK än gillar hjärnor och teknik har han inte riktigt kunnat bestämma sig för vad tusan han ska tycka om BBP. Vilken tur då att det finns andra som funderat på samma sak.

Det har skramlats lite i pressen sedan fler och fler börjat använda multifotonstimulering av ChR2 eller rhodopsinkanaler. Ord som tankestyrning och –läsning har dykt upp, mer eller mindre omotiverat. Nåja. PK tycker i alla fall att multifotonteknik är rolig, så han låter sig inte avskräckas utan läser glatt vidare. Så dyker en artikel i Nature Reviews upp, med ingen mindre än Karel Svoboda himself som sistanamn. Titeln, Reverse engineering the mouse brain, antyder dock att han har funderat på samma saker som Sean Hill och Henry Markram. Har han kanske lämnat den rena, fina fysiologin och gått över till den mörka, kisliga sidan?

Det visade sig snabbt att all oro var obefogad. Artikeln går helt enkelt systematiskt igenom vilken roll optogenetik har för att beskriva den molekylära grunden för komplexa beteenden hos däggdjur. Istället för att bygga en konstgjord hjärna föreslås metoder för att förstå sig på de befintliga hjärnor vi redan har tillgång till.

Det här är kärnan i PKs reservation mot the Blue Brain Project: Det finns inget nytt med att simulera en hjärna. Roger Traub gjorde det i början av åttiotalet, fast förstås på en väldigt grundläggande nivå. Traubs artikel visar tydligt problemet med resultat från simuleringar av nervcellskretsar. Efter att ha simulerat 100 celler med kontakt till varandra kom han och hans kollegor fram till att tre egenskaper hos nervceller i en krets är tillräckligt för att ge upphov till s.k. interiktiska spikar (ett fenomen som är förknippat med epilepsianfall). Det låter förstås bra, men ett kvarts sekel senare debatteras det fortfarande om dylika spikar är en orsak eller effekt av epilespisanfall, och användbarheten i den ursprungliga simuleringen kan ifrågasättas. För att återkoppla till Markram och BBP: Vilken fråga besvarar deras simulering egentligen? Traubs simulering kan ganska lätt försvaras med att den i alla fall besvarade en konkret fråga, även om det inte är säkert att det var rätt svar. För att ta reda på vad meningen med BBP är får man leta lite. PK snubblade över en artikel från 2006, efter att ha slagit sig blodig mot den vägg av floskler som är BBPs hemsida. Artikeln är skriven av Markram själv och inleder självklart med ett stycke om Alan Turing. Problemet är att Blue gene inte är en turingmaskin. Markram skriver att en av BBPs mål är att ”spåra uppkomsten av intelligens” och ”förstå komplexitet” samt att ”lägga färdigt ett pussel”.

Åhå. Och här satt PK och oroade sig för att Markram skulle vara vag. Lägga färdigt ett pussel. Gotcha. Som Svoboda påpekar så vet vi inte hur pusselbitarna ser ut än.

Premiärinlägg

Jag har tröttnat på att spamma facebook med uppdateringar som bara blir längre och längre. Nu tältar jag här istället. Ska skriva om hjärnforskning, bioteknik och annat superviktigt roligt.

//PK