Så. Någon har bestämt sig för att vi behöver lära oss skriva populärvetenskapligt. Bättre, bör kanske tilläggas. Redan när man först blir antagen som doktorand måste man skriva en populärvetenskaplig beskrivning av sitt projekt, så det finns ingen svensk forskare som kommer undan. Att skriva för allmänheten om vetenskap är dock en fråga som hela tiden dyker upp, t.ex. nyligen genom den s.k. Lundadeklarationen där EU:s medlemsländer bl.a. kräver ”ökade ansträngningar för att föra ut vetenskapen till allmänheten”. I samma veva gick Vetenskapsrådet ut och krävde att alla forskningsresultat som bekostats med allmänna medel publiceras med Open Access. (På föreningen Vetenskap och Allmänhets i övrigt mycket trevliga blogg satte ihop man de två händelserna till en och ondgjorde sig över att VR inte tydligare krävde populärvetenskapliga publiceringar.) Det där med att föra ut vetenskap till allmänheten ligger alltså i tiden.
Tillbaka till mailet. Avsändaren, som får förbli anonym, bifogade bland annat en liten text med instruktioner och tips om hur man skriver populärvetenskapligt. Detta ut en journalists eller pressvetares synvinkel. Nu är PK inte själv någotdera, men han tycker sig se ett mönster bland alla förmanande föreläsare, PM-skrivare och pekpinnar om populärvetenskap som riktas hans väg. De kommer aldrig från någon som själv forskat.
Eller, för att citera instruktionerna i mailet: ”Vill du skriva populär vetenskap eller populärvetenskap? Jag föreslår att du satsar på det första.” (Fritt översatt från engelska, bör kanske påpekas.) ”Försök beskriva din forskning med tjugo ord, sedan tio och till slut fem.”
Det här sätter fingret på problemet med vetenskaplig kommunikation till allmänheten. Ovanstående råd är nämligen lysande om man vill bli läst, men usla om det spelar roll vad man vill ha läst. Nu råkar PK vara ganska äregirig och sugen på uppmärksamhet, så helt klart kommer han att använda sig av dessa och andra råd för att skapa uppmärksamhet kring sina forskningsresultat (som är fantastiska och speciella och gjorda av regnbågar och kramar, förstås). Men frågan är vad någon annan än mig tjänar på det. Det kan vara värt att påpeka att alla populärvetenskapskramare där ute hela tiden kommer tillbaka till att det är för allmänhetens skull den behövs. Problemet är bara att inget forskningsprojekt kan sammanfattas med fem ord utan att bli nonsens. (Den som inte tror mig kan försöka motbevisa mig genom att ta två konkurrenter i ett vetenskapligt fält och beskriva vad som skiljer dem åt med fem ord.) Vad har folk för nytta av nonsens?
En som funderat på det här är David Shenk, som skrivit flera kritikerrosade böcker om så vitt skilda ämnen som informationsbehandling, schack och genetik. Han höll nyligen en föreläsning om att skriva populärt om vetenskap på Brown University och för oss dödliga som inte var där har den nyligen dykt upp på nätet. Han illustrerar problemet så här:
A few years ago, I was booked on "Good Morning America" to talk about my chess book, and one of the producers noticed that my previous book had been about Alzheimer's disease. So I get there at 5 in the morning, one thing leads to another, and before I go on, I see on the TV in the green room that they're teasing the interview by asking, "Can Chess Prevent Alzheimer's disease?"
Ovanstående är alltså exemplarisk populärvetenskap om PK ska tro sin inkorg. Någon på ABC News lyckades sammanfatta inte bara en utan två böcker i fem ord. Inte särskilt sanningsenligt, men onekligen tilltalande. Antagligen populärt. Enligt Shenk kan problemet med att skriva populärt om vetenskap sammanfattas så här: Vetenskap är svårt och folk vill verkligen, verkligen inte läsa om det. Det kan låta lite hårt, men är egentligen exakt samma sak som alla andra säger. Det är en sak att vara intresserad av vetenskap och en helt annan att behöva lägga flera timmar på att ta reda på vad det man är intresserad av är eller hur det fungerar. PK gillar t.ex. DC Comics nya Batwoman, men har inte lagt ner så stor möda på att ta reda på hur det där med spandexkläder fungerar. (Eller jo, okej, det har han visst. Men ni fattar.) Det finns en skillnad mellan att skriva om något (som många kanske tycker är intressant) och att verkligen beskriva det. De allra flesta journalister som skriver om Zlatan brukar hoppa över vad det är som gör honom till en bra fotbollsspelare och skriva hur många mål han gjort, om han blev utbytt, osv. Inte helt oviktigt är kanske att det inte är Zlatan som skriver om Zlatan, utan en journalist. Denne är, i bästa fall, både intresserad och kunnig vad gäller fotboll. Är det någon som tror att ens de bästa vetenskapsjournalisterna därute är kapabla att själva förstå sig på vad de skriver om? (PK skulle vilja peka på hur underbart fel det kan bli, genom att hänvisa till vad som antagligen måste vara den roligaste press releasen på mycket länge.)
De allra flesta svenska universitet håller sig med populärvetenskapliga beskrivningar av alla sina forskargrupper. Fynd rapporteras regelbundet i form a press releaser om de är anmärkningsvärda, även om de flesta tidningsredaktioner kastar dem direkt i korgen. Om det är någon som har ett konkret förslag på något annat som ska göras så finns det nog många forskare som skulle vilja veta.
I hope someday I will write about something inherently exciting -- like naked people, or astronauts, or naked astronauts. That will be fun. People will want to read that.
But so far, I've written about stuff like information overload, software design problems, degenerative brain disease, university ownership of science patents, how DNA translates into proteins . . . and chess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar